Fem korta godnattsagor för barn 3 till 7 år, skrivna för att läsas högt på fem minuter. Alla utspelar sig i och omkring Stockholm, alla slutar lugnt, och alla går att ändra så att de händer precis där ni bor.
Det finns oändligt med sagoböcker, men det finns kvällar när boken är borta, tåget är försenat eller barnet bara vill ha en saga om just vår katt. De här fem är skrivna för de kvällarna. De är korta, de händer på platser Stockholmsbarn känner igen, och de slutar som en godnattsaga ska: med att alla sover.
Sagan om Måns som inte ville sova
Det var en gång en katt som hette Måns och som bodde i en lägenhet på tredje våningen, högst upp i ett gult hus. Måns hade allt en katt kan önska sig: en korg vid elementet, en fönsterbräda med utsikt över gården, och en flicka som hette Ellen som klappade honom varje kväll.
Men Måns ville inte sova. Varje kväll när Ellen somnat satt han i fönstret och tittade ut. Där ute var det mörkt, och i mörkret rörde sig saker. En igelkott som gick över gräsmattan. En mås som satt på en lyktstolpe och såg viktig ut. Månen, som varje kväll var lite annorlunda.
En natt öppnade Måns fönstret, för han hade lärt sig hur haspen fungerade, och klättrade ut på taket. Där satt redan en annan katt, en grå med en vit fläck på nosen. Jaså, sa den gråa katten. Du är också en sån. En sån som inte vill sova, sa Måns. Just det, sa den gråa. Vi är många. Och den gråa katten visade Måns hela natten: taken, skorstenarna, gränden där bagaren började baka klockan fyra och det luktade bröd.
När solen gick upp var Måns så trött att han knappt orkade klättra in igen. Han kröp ner i korgen vid elementet och sov hela dagen. Och när Ellen kom hem från förskolan och klappade honom, spann han så högt att hon skrattade. Vad har du gjort i dag, Måns? frågade hon. Men det berättade han aldrig. Det var hans och den gråa kattens hemlighet.
Och nu ska du också sova. För i morgon är det en ny dag, och vem vet vad som händer då.
Sagan om trollet under Liljeholmsbron
Under en av broarna i Stockholm, där tunnelbanan går över vattnet, bodde ett litet troll. Det var inte ett farligt troll. Det var ett blygt troll som hette Pim och som samlade på saker som människor tappade från bron: en vante, en nyckel, ett mynt, en nalle som en liten pojke tappat ur vagnen.
Pim lade alla sakerna i rader på en hylla under bron och tittade på dem om kvällarna. Men en sak gjorde honom ledsen: nallen. Den såg så ensam ut. Och Pim visste att någonstans låg det en pojke som inte kunde sova för att hans nalle var borta.
Så en natt tog Pim nallen under armen och klättrade upp på bron. Han gick längs spåren, för tunnelbanan hade slutat gå, och han följde lukten av pojken, för troll kan sådant. Lukten ledde honom till ett hus i Midsommarkransen, upp för tre trappor, in genom ett fönster som stod på glänt.
Pojken låg i sin säng med öppna ögon. Pim smög fram, lade nallen bredvid honom och vände sig om för att gå. Men pojken hade sett honom. Tack, viskade pojken. Pim stannade. Ingen hade någonsin sagt tack till honom. Det var så lite, sa Pim, och han rodnade så att han lyste lite i mörkret. Sedan klättrade han ut genom fönstret och gick hem till sin bro.
Nu för tiden, om du står på Liljeholmsbron och tappar något, så vet du vem som har det. Och om du säger tack högt, alldeles tyst, så hör han det.
Sagan om den lilla spårvagnen som ville till Djurgården
I ett stort garage i Stockholm bodde spårvagnarna. De var blå och långa och på dagarna körde de folk fram och tillbaka genom staden. Den allra minsta spårvagnen hette Sjuan, för det stod en sjua på hennes front, och hon hade aldrig fått köra den finaste linjen: den som gick ut till Djurgården, förbi Gröna Lund och Skansen, där barnen satt vid fönstren och pekade.
Du är för liten, sa de stora spårvagnarna. Djurgårdslinjen är för oss. Och Sjuan körde sina små rundor runt city och suckade så att dörrarna pyste.
En lördag i juli gick den största spårvagnen sönder. Precis vid Nybroplan, med hundra barn som skulle till Gröna Lund. Barnen stod på perrongen och tittade bekymrat på varandra. Då kom Sjuan rullande. Hon var liten, men hon var hel. Hoppa in, sa hon, och barnen hoppade in och satte sig vid fönstren.
Och Sjuan körde. Förbi Nordiska museet med det stora tornet, förbi Vasamuseet, förbi Junibacken där Pippi bor. Barnen pekade och skrattade, och Sjuan körde så fint hon kunde, utan ett enda ryck. När hon stannade vid Gröna Lund klappade barnen händerna.
Sedan den dagen får Sjuan köra Djurgårdslinjen varje lördag. Och om du åker med henne en sommardag och sitter längst fram, så känner du kanske att hon är lite extra stolt just där, vid Nybroplan, där det hela började.
Sagan om molnet som inte kunde regna
Högt uppe över Stockholm bodde ett litet moln. Alla andra moln kunde regna. De samlade ihop sig, blev mörka och tunga, och sedan regnade de över staden så att blommorna i parkerna drack och pölarna fylldes för barnen att hoppa i.
Men det lilla molnet kunde inte regna. Hur det än försökte blev det bara ljust och fluffigt och drev iväg. De andra molnen skrattade. Du är ingen riktig regnsky, sa de. Du är bara en vit tuss.
Det lilla molnet drev iväg över Hagaparken och var ledset. Nedanför låg en flicka i gräset och tittade upp. Titta, sa hon till sin pappa, det där molnet ser ut som en kanin. Pappan tittade. Det gör det faktiskt, sa han. Och med lite fantasi ser det ut som en kanin som äter en morot.
Det lilla molnet hörde det. Och det sträckte lite på sig, så att öronen blev tydligare. Flickan skrattade. Nu är det en kanin med hatt! ropade hon. Och molnet gjorde en hatt. Och sedan en båt. Och sedan en elefant, och en krokodil, och ett hjärta.
Flickan och hennes pappa låg i gräset en hel eftermiddag och tittade. Och det lilla molnet förstod att det inte behövde regna. Det fanns moln som vattnade blommor, och det fanns moln som fick barn att skratta. Det var det andra slaget. Om du tittar upp en sommardag och ser en kanin där uppe, så vet du vem det är.
Sagan om björnen som skulle sova hela vintern
I en skog långt norr om Stockholm bodde en ung björn som hette Bruno. Det var hans första höst, och hans mamma sa: Nu, Bruno, ska vi äta så mycket vi orkar, och sedan ska vi sova. Hela vintern. Till våren.
Hela vintern? sa Bruno. Men tänk om jag missar något! Tänk om det snöar, och jag aldrig får se snö! Och Bruno bestämde sig för att inte sova.
Han åt bären och rötterna och den sista honungen, men när mamma kröp in i idet och somnade, satt Bruno kvar utanför. Han väntade. Det blev kallare. Löven föll. Och en natt kom snön, tyst och vit och mjuk, och lade sig över hela skogen.
Bruno sprang ut i den. Han rullade i den, han åt den, han gjorde spår i den och tittade på dem. Snö! Det var det finaste han sett. Han lekte tills tassarna var kalla och ögonen tunga, och då gick han in i idet, kröp in bredvid mamma, som bara mumlade något i sömnen, och somnade.
Och han sov till våren. Men han hade sett snön. Och varje vinter sedan dess vaknar han en enda natt, bara för att titta. Så att du vet: om du ser ett björnspår i snön en vinternatt, så var det Bruno. Han gick bara ut och tittade lite. Precis som du vill göra nu. Men nu sover vi.
Så berättar ni en saga som får barnet att somna
- Sänk rösten gradvis. Börja i vanlig röst, sluta nästan viskande.
- Byt till barnets värld. Katten heter som er katt, bron är den ni går över till förskolan.
- Inga överraskningar på slutet. Spänning i mitten, lugn på slutet. Alltid.
- Samma saga igen är rätt. Ett barn som vill höra Måns för tjugonde gången tränar språk och trygghet samtidigt.
- Sluta med en mening om att sova. Alla sagorna här gör det. Det är ingen slump.
Så gör våra barnvakter
Barnvakter som jobbar kvällar läser sagor varje pass, och de flesta har en egen de kan utantill. Det fina med samma barnvakt varje gång är att sagan kan fortsätta: Måns kan få ett nytt äventyr nästa tisdag, och barnet kan bestämma vad som händer. Vi har sett treåringar som hållit samma saga igång i ett halvår.
Vill ni ha en barnvakt som läser sagan, släcker lampan och kommer tillbaka samma dag nästa vecka? Boka ett kostnadsfritt första möte med barnvakten hemma hos er.
Läs vidare: Barnvakt på kvällen och natten · 100 gåtor för barn · Att göra med barn i Stockholm
Vanliga frågor
Hur lång ska en godnattsaga vara?
Fem till tio minuter. Blir det längre somnar den vuxna först. Sagorna här tar fem minuter var i lugnt tempo.
Hur hittar man på egna sagor?
Ta en sak barnet känner till, som katten, spårvagnen eller bron ni går över, ge den en vilja och ett litet problem, och låt det lösa sig på ett snällt sätt. Barn vill inte ha överraskningar vid läggdags, de vill ha att allt ordnar sig.
Vilken ålder passar sagorna för?
Tre till sju år ungefär. Treåringar vill ha samma saga varje kväll, sjuåringar vill ha en ny. Båda är helt normala.
Får man ändra i sagan?
Ja, byt namn på katten till ert eget husdjur och bron till den ni bor nära. Barn älskar sagor som händer där de själva bor.