Beröm som stärker barnet handlar om vad barnet gjorde: du kämpade med pusselbiten tills den satt. Beröm som gör barnet osäkert handlar om vad barnet är: du är så smart, du är så duktig. Det första kan barnet göra igen. Det andra kan barnet bara förlora. Byt ut duktig mot en beskrivning av det ni såg.
Halv fem en måndag i Älvsjö. En femåring kommer med en teckning. Vad fin, säger pappa, utan att titta upp från mobilen. Femåringen står kvar. Är den fin på riktigt? Ja, jättefin. Femåringen går tillbaka och ritar en till, och kommer igen, och frågar igen. Det pappa gav var ett betyg. Det barnet ville ha var att bli sedd. Det är skillnaden den här artikeln handlar om.
Två sorters beröm
Forskning om hur barn tänker på sin egen förmåga har i många år pekat åt samma håll: barn som får beröm för egenskaper, som att vara smart eller duktig, blir mer rädda för att misslyckas, väljer lättare uppgifter och ger upp fortare när något är svårt. Barn som får beröm för insats och sätt vågar mer, håller ut längre och tycker att svåra saker är roliga. Det är inte magi. Det är logiskt: ett barn som är smart riskerar att sluta vara det nästa gång det misslyckas. Ett barn som kämpade kan kämpa igen.
| Beröm för egenskap: gör osäker | Beröm för insats och sätt: stärker |
|---|---|
| Vad duktig du är | Du höll på länge med det där |
| Du är så smart | Du provade ett nytt sätt när det första inte gick |
| Vad fin teckning | Du använde tre färger på himlen, berätta |
| Du är bäst på fotboll | Du sprang tillbaka och hjälpte till i försvaret |
| Vad snäll du är | Du såg att Alma var ledsen och gick dit |
| Bra jobbat | Du plockade in alla bilarna utan att jag sa till |
Varför duktig gör barn osäkra
Duktig är ett betyg, och betyg kan sänkas. Ett barn som fått höra att det är duktigt på att rita börjar förr eller senare rita något som inte blir bra, och då är slutsatsen given: då är jag inte duktig längre. Barnet börjar välja det säkra, visar bara det som blev bra, och frågar efter betyget hela tiden för att försäkra sig om att det fortfarande gäller.
Duktig säger också ingenting. Barnet vet inte vad som var bra, och kan därför inte göra om det. Och duktig kommer ofta från en vuxen som inte tittat. Barn märker det. En förälder som säger vad fin utan att lyfta blicken lär barnet att beröm är något man säger, inte något man menar.
Så låter beskrivande beröm i vardagen
Det som fungerar är att säga vad ni ser, som om ni beskrev det för någon som inte var där. Det kräver att ni tittar, vilket är poängen.
- Vid teckningen: jag ser ett hus, och en sol, och något blått där uppe. Berätta om det blåa. Barnet berättar, och det är det som är berömmet
- Vid påklädningen: du tog på strumporna helt själv, även den som var ut och in
- Vid konflikten: du blev arg men du slog inte, du sa till i stället
- Vid läxan: du satt kvar fast det var svårt, och du frågade när du fastnade
- Vid bordet: du smakade på broccolin fast du inte trodde du skulle gilla den
- Vid tystnaden: ibland ingenting. Ett barn som klarat något och ser nöjt ut behöver inte er kommentar. Ett leende räcker
Beröm som belöning: fällan
Beröm kan bli ett styrmedel, och då slutar det fungera som beröm. Om du äter upp får du höra att du är duktig. Om du är snäll mot din syster säger mamma att du är bra. Barnet lär sig att göra saker för att få berömmet, och slutar när berömmet uteblir. Det är samma mekanism som klistermärken och godis: det fungerar en stund, och sedan måste dosen höjas.
Det som håller är att barnet gör saker för att de är meningsfulla, och att ni ser det när det händer. Du hjälpte din syster upp, hon blev glad. Det är inte ett betyg, det är en observation om vad barnets handling gjorde för någon annan. Det är mer värt än duktig.
Barn som fiskar efter beröm
En del barn, särskilt från fyra till åtta år, frågar hela tiden: är det bra? Är jag duktig? Tyckte du om det? Det är ofta barn som fått mycket betygsberöm, och som nu inte vet vad de tycker själva. Det som hjälper är att vända frågan: vad tycker du själv? Vad är du mest nöjd med? Och att beskriva i stället för att betygsätta. Det tar veckor, och barnet protesterar först. Men ett barn som kan säga: jag är nöjd med tornet, det är det högsta jag byggt, har något barnet som fick höra duktig aldrig får.
Att inte berömma alls
Det finns en motreaktion där föräldrar slutar berömma helt, av rädsla för att göra fel. Det är inte heller bra. Barn behöver bli sedda, och ett barn som gjort något svårt och tittar upp behöver ett svar. Svaret ska vara ärligt, konkret och handla om det barnet gjorde. Det ska inte vara tyst, och det ska inte vara tomt. Och det ska komma oftare för det som var svårt än för det som var lätt.
I olika åldrar
- 1 till 2 år: glädje, applåder och ord fungerar fint, barnet läser av er ton. Men börja redan nu säga vad det var: du satte klossen ovanpå
- 3 till 5 år: beskriv, fråga, låt barnet berätta. Det här är åldern då duktig börjar göra skada, och då barnet börjar jämföra sig med andra
- 6 till 9 år: skolan börjar ge betyg i form av rätt och fel. Hemma är det ansträngningen ni ser: du läste hela sidan fast det var svåra ord. Mer om det i vår guide om läxhjälp hemma
- 10 till 12 år: barnet genomskådar tomt beröm direkt. Ärlighet är allt. Var specifik, var sparsam, och be om barnets egen bedömning först
Beröm hänger ihop med självkänsla, och vår guide om självkänsla hos barn tar upp det större sammanhanget.
Så gör vi hos familjerna
Denise har en sexåring i Solna som när hon började frågade om allt: är den fin, är jag duktig, gjorde jag rätt? Hon bestämde sig för att aldrig svara med ett betyg. När han visar en teckning säger hon vad hon ser och frågar en sak om den. När han klär på sig säger hon vilket plagg han fixade själv. Första veckorna blev han frustrerad och frågade igen: men är den FIN? Denise sa: vad tycker du själv? Nu, ett halvår senare, kommer han och säger: titta, jag fick till taket den här gången. Det står på lappen till föräldrarna vad han var nöjd med, för det är det de vill veta.
Vill ni ha en barnvakt som kommer samma dagar varje vecka och som barnen känner? Boka ett kostnadsfritt första möte med barnvakten hemma hos er, så räknar vi på era tider.
Läs vidare: Självkänsla hos barn · Sätta gränser utan att skrika · Läxhjälp hemma · Vanliga frågor
Vanliga frågor
Är det fel att säga duktig?
Det är inte farligt, men det är tomt. Duktig säger inget om vad barnet gjorde och lär barnet att jaga ordet i stället för att intressera sig för uppgiften. Byt mot en beskrivning: du höll pennan stadigt, du väntade på din tur, du provade igen. Det tar en sekund längre och barnet hör det.
Kan man berömma för mycket?
Ja, om berömmet är tomt eller kommer för allt. Ett barn som hör bra jobbat tjugo gånger om dagen slutar höra det, och börjar kräva det. Beröm det som faktiskt krävde något av barnet, och var tyst när barnet är nöjt själv. Ett barn som klarat något vet ofta det, och behöver inte er bekräftelse.
Ska man berömma resultatet eller försöket?
Försöket, sättet, och det barnet kan påverka. Teckningen blev fin är ett resultat barnet inte kan göra om. Du blandade färgerna länge tills du fick den där gröna är något barnet kan göra igen. Resultat kan nämnas, men låt ansträngningen vara det ni ser.
Mitt barn frågar hela tiden om det är duktigt, vad gör jag?
Fråga tillbaka: vad tycker du själv? Och beskriv i stället för att betygsätta: jag ser att du byggde ett högt torn. Barn som fiskar efter beröm har ofta lärt sig att värdet sitter i andras ögon. Det tar tid att vända, men det vänder när ni slutar leverera betyg och börjar beskriva.