Blyghet är ett temperament, inte ett problem som ska tränas bort. Ungefär vart femte barn är försiktigt i nya situationer redan som spädbarn. Det som hjälper är att ni förbereder barnet på vad som ska hända, går in bredvid det i stället för att putta det framåt, och slutar beskriva barnet som blygt inför andra. Press gör barnet mer försiktigt, inte mindre.
Ett barnkalas i Bromma en lördag vid två. Tolv fyraåringar springer runt, och ett av dem står vid hallgarderoben med jackan på och håller sin mamma i byxbenet. Mamman känner blickarna. ”Hon är lite blyg”, säger hon, och flickan kryper närmare. Tjugo minuter senare sitter samma flicka på golvet och bygger med de andra, och ingen tänker på det mer. Det är så det brukar gå när ingen puttar. Här är vad blyghet är, vad som gör den värre och vad som faktiskt hjälper.
Blyg, försiktig eller bara ny?
Forskning om spädbarns temperament har länge visat att en betydande andel barn, ofta uppskattad till runt vart femte, reagerar starkt på nya intryck: nya människor, nya rum, höga ljud. De drar sig tillbaka och tittar innan de gör något. Det är inte inlärt och inte föräldrarnas fel. Det är ett sätt att möta världen som har tydliga fördelar: de här barnen är ofta uppmärksamma, försiktiga med risker och bra på att läsa av andra. Nackdelen är att allt nytt tar längre tid, och att vuxna ofta tolkar väntandet som ett problem.
Det finns en skillnad mellan att vara försiktig och att vara rädd. Det försiktiga barnet tittar först och går sedan in i leken, i sin takt. Det rädda barnet går aldrig in, och mår dåligt av det. De flesta blyga barn tillhör den första gruppen. Det ni ska hålla ögonen på är om barnet själv lider av det, inte om ni gör det.
Varför press gör det värre
När ett försiktigt barn tvekar sätter kroppen igång: hjärtat slår fortare, barnet vill bort. Om ni i det läget säger ”gå nu och lek, det är inte farligt” får barnet två saker på en gång: ett obehag det inte rår över, och en vuxen som inte förstår. Nästa gång är tröskeln högre, för nu är det dessutom pinsamt att tveka. Om ni i stället sätter er bredvid och väntar lär sig barnet att obehaget går över av sig självt, och att det går att vänta ut det. Det är den lärdomen som så småningom gör barnet modigare.
| Situation | Det som pressar | Det som stöttar |
|---|---|---|
| Hälsa på en vuxen | ”Säg hej nu då!” | Ni hälsar, barnet står bredvid, får vinka om det vill |
| Kalas | Lämna i dörren, ”de andra leker ju” | Kom tidigt, stanna tio minuter, ge barnet en uppgift |
| Ny förskolegrupp | Byta direkt utan förberedelse | Besök i förväg, bilder på pedagogerna, samma rutin varje morgon |
| Nya kompisar | Boka in fyra barn på en gång | Ett barn i taget, hemma hos er, kort tid första gången |
| Uppträdande på förskolan | ”Alla andra sjunger ju” | Det är okej att stå med i gruppen utan att sjunga |
| Prata inför andra | ”Berätta för farmor vad du gjorde i dag!” | Ni berättar, barnet fyller i om det vill |
Så förbereder ni barnet
- Berätta i förväg vad som ska hända. Vem som kommer att vara där, hur länge, vad man gör. Blyga barn mår bra av att veta. Ett kalas blir mindre skrämmande om barnet vet att det är tårta först och lekar sedan.
- Kom tidigt. Det är lättare att vara först i ett tomt rum som fylls på än att kliva in i ett rum som redan är fullt.
- Stanna kvar en stund, och säg hur länge. ”Jag stannar tills ni har sjungit.” Sedan går ni. Att smyga ut gör barnet mer vaksamt nästa gång.
- Ge barnet en roll. Att dela ut servetter, hålla i hunden, bära en bricka. En uppgift är lättare än att ”bara vara med”.
- Öva hemma på det som är svårt. Lek att ni är i affären och barnet ska säga tack. Lek att dockan är blyg och barnet ska hjälpa den. Lek sänker tröskeln.
- Fira det som gick, i efterhand och i enrum. ”Du gick fram till Elsa själv i dag.” Inte inför andra, det blir press igen.
Orden ni använder om barnet
Det här är den punkt där flest föräldrar gör fel, med de bästa avsikter. ”Hon är lite blyg” sagt till en vuxen, över barnets huvud, gör två saker. Det ger barnet en etikett som det börjar leva upp till, och det tar bort behovet att göra något annat, för blyg är ju vad hon är. Säg i stället något som beskriver situationen, inte barnet: ”Hon tittar lite först.” Eller säg ingenting, de flesta vuxna klarar att vänta en halv minut på ett hej. Samma sak hemma: tala om barnet som försiktigt, eftertänksamt, någon som gillar att titta först. Det är sant, och det är en egenskap man kan vara stolt över.
Blyghet i förskolan och skolan
På förskolan är det blyga barnet det som sällan skapar problem, och därför det som lättast glöms bort. Be pedagogerna om konkret information: med vem leker barnet, pratar barnet med någon vuxen, vad gör barnet vid samlingen. Ett barn som leker och pratar, om än med få, har det bra. Ett barn som står vid väggen varje dag behöver att en vuxen hjälper in det i leken, och det går att be om. Vid skolstarten är det klokt att prata med läraren före första dagen, så att barnet inte blir det som ska ”bryta isen” första veckan. Läs gärna vår guide om inskolning på förskolan, där mycket handlar om just försiktiga barn.
När det är mer än blyghet
Blyghet är normalt. Det finns några tecken som pekar på något annat, och som ni ska ta upp med BVC eller elevhälsan: om barnet pratar hemma men inte alls på förskolan i flera månader, trots att det trivs i övrigt, kan det handla om selektiv mutism, som är en ångestdiagnos som går att behandla, och där tidig hjälp spelar roll. Om barnet får ont i magen, inte vill gå till förskolan alls, inte sover inför vanliga aktiviteter, eller om blygheten vid tio tolv år har blivit till att barnet undviker allt som är socialt, är det också skäl att prata med någon. Ni känner barnet. Lider barnet av det, då söker ni hjälp. Är det ni som lider, då är det ni som behöver ändra något, och det är oftast tempot.
Så gör vi hos familjerna
Doaa har en fyraåring i Solna som hon hämtar på förskolan tre eftermiddagar i veckan. Första månaden sa han ingenting till henne på hela vägen hem. Hon pratade i stället: om vad hon såg, om vad de skulle göra, om hunden på andra sidan gatan. Hon ställde inga frågor. En tisdag i vecka fem pekade han på en grävmaskin och sa ett ord. Nu pratar han hela vägen. Det som gjorde skillnaden var inte något trick, utan att det var samma person varje gång och att hon hade tid att vänta. På lappen till föräldrarna skriver hon vad han pratade om, så att de kan plocka upp det vid middagen utan att fråga ”vad gjorde du i dag?”.
Vill ni ha en barnvakt som kommer samma dagar varje vecka och som barnen känner? Boka ett kostnadsfritt första möte med barnvakten hemma hos er, så räknar vi på era tider.
Läs vidare: Självkänsla hos barn · När barnet inte vill ha barnvakt · Inskolning på förskolan · Vanliga frågor
Vanliga frågor
Är blyghet något barnet växer ifrån?
Temperamentet följer ofta med, men hur det tar sig uttryck ändras. Ett försiktigt barn som får förbereda sig och gå i sin takt lär sig att hantera nya situationer och blir ofta en lugn och uppmärksam vuxen. Blygheten försvinner inte, men den slutar vara i vägen.
Ska jag tvinga mitt barn att säga hej?
Nej. Säg hej själva, låt barnet stå bredvid och ge det ett annat sätt att hälsa: vinka, nicka, räcka fram en leksak. Tvång gör att barnet förknippar hälsningen med obehag. Barn som får slippa pressen börjar nästan alltid hälsa självmant inom några månader.
Mitt barn pratar hemma men inte på förskolan, vad gör jag?
Många försiktiga barn behöver lång tid på nya ställen. Håller tystnaden i sig i flera månader, trots att barnet trivs i övrigt, kan det handla om selektiv mutism, som går att få hjälp med. Prata med förskolan och BVC. Pressa inte barnet att prata, det förlänger tystnaden.
Hur hjälper jag mitt blyga barn på kalas?
Kom tidigt innan det blivit folk, stanna kvar de första minuterna, och ge barnet en uppgift: dela ut muggar, hålla i presenten. Prata i förväg om vad som kommer att hända och vem som kommer. Och acceptera att barnet kanske tittar på mer än det deltar, det räknas också.