Att barnet gråter, klamrar sig fast eller säger nej till barnvakten är normalt, särskilt mellan åtta månader och tre år. Det som hjälper är samma person varje gång, ett första pass medan ni är hemma, ett kort och tydligt hej då och tålamod i tre till fem pass. Det som inte hjälper är att smyga ut, att dra ut på avskedet eller att byta barnvakt efter första gången.
Det är kvart i sex en onsdag i Vasastan. Barnvakten står i hallen, tvååringen hänger runt mammans ben och skriker, och mamman som skulle vara på en middag om tjugo minuter står och tvekar med jackan halvt på. Alla föräldrar har stått där. Frågan är inte om det går att undvika helt, för det går det sällan. Frågan är vad ni gör de där tjugo minuterna, och veckorna innan.
Varför barnet protesterar, efter ålder
| Ålder | Vad som oftast ligger bakom | Vad som hjälper mest |
|---|---|---|
| Under 8 månader | Oftast inget, bebisen går till de flesta som är lugna | Att barnvakten har bebisvana och tar över rutinen |
| 8 månader till 3 år | Separationsångest, barnet förstår att ni försvinner men inte att ni kommer tillbaka | Samma person, kort avsked, en första gång med er hemma |
| 3 till 5 år | Vilja att bestämma, rädsla för det okända, ibland att missa något roligt | Förberedelse, en roll för barnet, något att se fram emot |
| 6 till 12 år | Känner sig för stor, tycker det är pinsamt, vill vara med er | Respekt, inflytande över kvällen, barnvakten som äldre kompis snarare än vakt |
Före första gången: det som avgör mest
- Första passet med er hemma. Barnvakten kommer, ni är kvar i lägenheten och gör annat. Barnet får lära känna henne medan ni finns. Vi gör alltid så, och det är det som gör störst skillnad.
- Berätta i förväg, lagom tidigt. För en tvååring: samma dag. För en fyraåring: dagen innan. För en sjuåring: när ni vet. Säg vem som kommer, vad de ska göra, och när ni kommer hem, i barnets tid: efter maten, när du sover.
- Ge barnvakten något att börja med. En aktivitet barnet gillar, något ni inte brukar hinna: baka, bygga en koja, lägga ett stort pussel. Skriv det på lappen.
- Låt barnet visa. Be barnet visa barnvakten sitt rum, sina leksaker, var mellanmålet finns. Barn som får vara värd tar ett steg mot personen.
Vid dörren: kort, varmt, tydligt
Det är här de flesta gör fel, av kärlek. Avskedet dras ut. Mamma går tillbaka en gång till. Pappa säger att han inte går om barnet är ledsen. Barnet lär sig att gråt kan stoppa avfärden, och nästa gång gråter det mer. Gör tvärtom: säg hej då, säg att ni kommer tillbaka, krama och gå. Barnvakten tar över direkt med något konkret: ska vi gå och titta vad som finns i kylen? Smyg aldrig ut. Barn som upptäcker att ni är borta utan förvarning blir mer vaksamma, inte mindre.
Och ring sedan inte efter fem minuter. Skriv i stället ett sms till barnvakten efter en kvart och fråga hur det går. Nästan alltid är svaret att barnet leker. Den informationen är värd mer än den sista kramen i hallen.
När barnet är äldre och vägrar rakt ut
En åttaåring som säger att hon inte behöver barnvakt har delvis rätt och delvis fel. Hon behöver inte passas som en bebis. Hon behöver en vuxen i lägenheten. Säg det så. Ge henne inflytande över kvällen: hon får välja film, hon får bestämma vad de ska äta, hon får visa barnvakten ett spel. Det som sällan fungerar är att låtsas att barnvakten är en kompis som bara råkar komma förbi. Barn genomskådar det. Vår erfarenhet är att äldre barn accepterar en barnvakt som behandlar dem som större, inte som en som försöker vara cool. Läs också när barn kan vara ensamma hemma om ni funderar på var gränsen går.
När det är dags att byta
Inte efter första gången. Nästan aldrig efter andra. De första passen är svåra oavsett vem som kommer, och ett byte då betyder att allt börjar om. Räkna med tre till fem pass med samma person. Det som ska få er att reagera är inte gråt vid dörren utan hur det ser ut under passet: om barnet är ledset hela tiden, om barnvakten inte kan berätta något barnet gjort, om barnet verkar rädd snarare än sur. Då pratar ni med barnvakten, och sedan med oss. Ibland är det fel person för just det barnet, och det är inget nederlag för någon.
- Normalt: gråt vid dörren som är över inom tio minuter, barnet frågar efter er en gång under kvällen, barnet vill berätta allt när ni kommer hem.
- Värt att följa upp: barnet är ledset mer än en kort stund, vill inte berätta något, sover oroligt den natten flera gånger i rad.
- Prata med oss: barnet verkar rädd, barnvakten kan inte beskriva kvällen, eller ni har en magkänsla som inte går bort.
Så gör vi hos familjerna
Nike har en familj i Hammarby sjöstad med en pojke som var två och ett halvt när hon började i början av året. Första passet var hon där en timme medan mamman jobbade hemifrån i sovrummet. Andra passet grät han i åtta minuter vid dörren. Tredje passet grät han i två. Fjärde gången gick han och hämtade sina stövlar när han hörde henne i trappan, för de hade gått till Rålambshovsparken gången innan. Det som hjälpte var inte en metod. Det var att det var Nike varje tisdag, att hon hade samma bok i väskan varje gång, och att mamman gick när hon sagt att hon skulle gå, även den gången han skrek. På lappen skrev Nike hur många minuter han gråtit, så att mamman såg att siffran sjönk.
Vill ni ha en barnvakt som kommer samma dagar varje vecka och som barnen känner? Boka ett kostnadsfritt första möte med barnvakten hemma hos er, så räknar vi på era tider.
Läs vidare: Första gången med barnvakt · Separationsångest hos bebis och småbarn · Lappen till barnvakten · Vanliga frågor
Vanliga frågor
Är det normalt att barnet gråter när vi går?
Ja, särskilt mellan åtta månader och tre år, när separationsångesten är som starkast. Gråten vid dörren säger inte att barnvakten är fel. Det som säger något är hur det går fem minuter senare. Lugnar barnet sig och börjar leka är allt som det ska. Fråga barnvakten, hon ser det.
Ska vi smyga ut så barnet slipper gråta?
Nej. Barn som upptäcker att föräldrarna försvunnit utan förvarning blir mer vaksamma nästa gång, inte mindre. Säg hej då, säg att ni kommer tillbaka, och gå. Kort och tydligt. Det är tråkigare i stunden men tryggare på sikt, och gråten blir kortare för varje gång.
Hur länge ska vi ge det innan vi byter barnvakt?
Räkna med tre till fem pass med samma person innan ni bedömer. De första gångerna är nästan alltid svåra oavsett vem som kommer. Om barnet efter fem pass fortfarande är ledset hela tiden, inte bara vid dörren, är det dags att prata med barnvakten och med oss.
Vad gör vi om en äldre barn vägrar rakt ut?
Lyssna först. En sjuåring som vägrar har ofta ett skäl: hon vill inte missa något, hon tycker barnvakten är barnslig, hon vill bestämma själv. Ge henne inflytande över något: vad de ska göra, vad de ska äta. Men beslutet att ni går är ert, inte hennes.
Hjälper det att barnvakten kommer medan vi är hemma första gången?
Ja, det är det enskilt viktigaste. Första passet ska ni finnas i lägenheten, i ett annat rum, så att barnet får lära känna barnvakten utan att ni försvinner. Vi gör alltid så. Det tar en timme och sparar många veckor.